D'Addario LokNob - En magisk lösning.
Av: Magnus Olsson. Publicerat: 2021-08

Tänk dig att du stått i veckor, kanske år, och skruvat till ditt gitarrljud. Minutiöst har du justerat din förstärkare och dina pedalers inställningar för att få till det ”perfekta ljudet”. Ta lite botten där, få lite mer topp där, lite mindre gain där, mer glitter i övertonerna där och lite… Allt spelar ihop som en dröm och allt är trimmat och justerat till perfektion. Det har kostat blod, svett, tårar och en faslig massa pengar men nu, äntligen, är du där. Det är gött, det är tillfredställande och din iver att få komma upp på stora scen på festivalen nästa helg och glänsa vet inga gränser. Du är så redo man kan bli.Slutligen står du där på scen, dagen är inne, publiken är där, du är där, ditt sound är där och stämningen är på topp.
Detta är kvällen då du skall ta över världen.

Första låten är igång, allt sitter och flyter på, publiken är med och du är ”on fire”. Låtens klimax och huvudnummer närma sig, det är tid för ditt superba supersolo. Du slår an slutackordet på sticket innan solot och känner hur en blandning av självförtroende och adrenalin rusar runt i din kropp.
Du trampar igång din solo OD och en phaser, nu är det på riktigt. Du intar din ”jag har en stor, illa luktande, snigel i händerna stink-face pose” och slår an den inledande tonen på ditt ”million dollar” solo. Men det enda du hör låter mer som en skadeskjuten zombieanka från underjorden än ditt perfekta solo ljud. Ditt coola stink face min byts snabbt mot en panikslagen ”vad är det som händer???” min.

På några millisekunder hinner du titta ner på gitarren med en ”har mina fingrar blivit fiskpinnar” min men allt ser helt rätt ut. Du hinner skaka på huvudet, bita dig i tungan och se dig vilt omkring bland dina bandkamrater för att se om allt bara är en sån där läskig dröm om när man fått fas fel i hjärnan men nej, du är helt vaken. Det låter fortfarande som en mycket oönskad anka och det är smärtsamt tydligt att det låter så för dina bandkamrater också. En hastig blick och du ser att även publiken hört vad du hört och att en snubbe ut till vänster håller på att ladda med ett ägg. Det är mycket du hinner notera på mycket kort tid och panikpåslaget är totalt och du fattar absolut ingenting.

Du harvar dig igenom ditt solo så gott det går men förstår på ditt tonval och sound att det inte kommer att gå till historien som det storverk det borde vara och det enda du har i huvudet är en enorm längtan efter det där omtalade hålet i marken du kan försvinna i och aldrig komma upp igen.
Du trampar av din OD och phaser när pinan är slut och allt blir som vanligt igen. Du fattar fortfarande ingenting och ger tanken med fas fel i hjärnan en ny chans som en möjlig förklaring. Men i samma ögonblick kastar du en blick på dina älskade pedaler och ser direkt att Kalle Klåfinger har pillat på inställningarna på dina fantastiska pedaler, någon har skruvat bort ditt ljud.

Mörker, ridå.


Självklart ett helt påhittat scenario men oj så vanligt i verkligheten, alla som spelat live mycket har alla varit där med pedaler som verkligen inte låter som man förväntar sig när man trampar igång dem. Antingen att Kalle Klåfinger pillat på inställningar, att de ändras under transport eller har fått en kabel dragit över dem. Inte bara pedaler, förresten, det händer ofta på alla saker med rattar på och det är nästan alltid saker man inte ser förrän det är för sent (och man hör det) för att man har så mycket annat att stå i innan spelningen börjar.

Nu är vi oss pudelns kärna. Just detta är vad denna artikel handlar om, rattar på pedaler, förstärkare, mixers osv som av en eller annan anledning inte är kvar där man lämnade dem och, till sist, den ultimata lösningen på problemet. Lösningen heter D’Addario LokNob och är en sådan där genialisk lösning där man direkt tänker ”självklart, hur kom jag inte på detta själv för länge sen?”.

LokNob är vad det låter som, låsbara rattar. Hur enkelt som helst att justera inställningarna när man vill det, men bara då och aldrig av misstag när man inte vill det. Även Kalle Klåfinger får svårt att ändra dina inställningar så länge han inte har LokNobs själv och vet hur de fungerar (och oddsen att en musiker är en Kalle Klåfinger på någon annans gig är mycket, mycket små. Obefintliga, skulle jag säga).

Det fungerar så att man byter ut de rattknoppar man vill låsa mot LokNob och sen är det klart att använda. Att byta är otroligt enkelt och i det närmaste omöjligt att misslyckas.
LokNob finns med flera olika utseenden, storlekar och i metall eller plast.
De finns också med några olika versioner att låsa ratten från att röra sig.

Konstruktionerna är fjäderbelastad så när man vill justera så lyfter man ratten uppåt och skruvar dit man vill och släpper den. Man kan också klicka sig fram så att ratten rör sig väldigt lite varje gång, två klick högre volym eller nått. Man lär sig väldigt fort hur många klicka man behöver ändra om man exempelvis går från en singlecoil till en humbucker gitarr (eller tvärt om).
Det är helt enkelt en fullständigt genialiskt liten pryl.

På en förstärkare är det verkligen guld värt, ens inställningar bara är där, varje gång.
Behöver man anpassa för lokalen man spelar i är det snabbt och enkelt gjort men det ändrar sig inte av misstag eller av sig själv.

Självklart funkar det lika bra på allt med rattar, mixers, rackprylar, instrument osv osv.
Använder du aldrig tonkontrollen på din gitarr? Byt ut den mot en LokNob, så är den där på max ända tills du verkligen känner för att ändra den.
Har du en sångare som ständigt vill ha mer av sig själv i monitorn? Lås ratten så att hen inte kan ändra den. En kompressor i studion där du hittat de ultimata inställningarna? Montera LokNob och de är där för alltid (eller tills du vill ändra dem).

Här kan du se hela sortimentet av olika LokNobs.


Här är en video som verkligen förklarar hur de funkar.